Jag tänker ju att om man bara vill, vågar och verkligen älskar så kan man få saker att fungera som annars kändes omöjliga. För bara en liten stund sedan, efter den sena kvällens händelse, så pumpades denna känsla ut igen av ett knytnävslag i mellangärdet. Ett ogenomtänkt och ofrivilligt sådant, men med en tragisk effekt som får mig att tappa tron på min ovan nämnda ideologi. Är det inte så att om man verkligen vill vågar och älskar så går det om man ger det en chans, eller är det bara så att det speciella fall som just nu tar upp allt av mig inte har den rätta mängden av den sistnämnda ingrediensen.

Nu är jag färdigblottad för idag, känner mig nästan naknare än en chicago-inspelning på en fyrakanalers kassett.

Sleep tight my fellow americans!