Man skulle vilja, men man kan inte. Det finns 1000 tankar som inte ens kan ses som tankar, det är mer en massa känslor av obehag och ångest som inte går att beskriva - framförallt inte på en blogg, där det man skriver helst ska vara kryptiskt och svårbegripligt. Även jag skriver väl lite så, och lever även så. Småmuttrar och småwajnar när jag egentligen bara vill skrika och riva, söndra och härska... Ge mig en sjua och jag göre, typ.

Jag önskar så mycket att jag kunde vara den som kunde sätta ord till alla dedär känslorna, men jag behöver sporras för att göra det tror jag, jag behöver veta att någon behöver det och att någon lyssnar. Kanske är det exakt det som är en stor del av all ångest, att vilja säga något till hela omgivningen men känna att ingen ändå lyssnar. Kanske är det exakt det som gör att man känner sig så ensam. Kanske skulle man bli mindre ensam om man lyssnade på fler männsikor. Kanske skulle fler människor bli mindre ensamma om de kände att det fanns någon som verkligen lyssnade på dem.

Stolen Deer
Trästockfestivalen 22/7 kl. 22:30

Kärlek och Respekt. Mycket viktigt.... Även du!